Fosforfällning

Fosforfällning är ett sätt att restaurera övergödda sjöar med för hög halt av lättrörlig fosfor i sedimenten. När man fäller fosfor tillsätter man aluminium till sjön. Den lättrörliga fosforn reagerar kemiskt med aluminium och bildar en stabil förening som inte frigörs från sjöbotten när förhållandena ändras.

Näringsämnet fosfor tillförs en övergödd sjö dels genom vatten som rinner ner i sjön från omgivande mark (extern belastning), dels genom att det läcker ut från gammalt bottensediment i sjön (intern belastning). För att minska övergödningen behöver man minska både den externa och interna belastningen. Fosforfällning är en metod att minska den interna belastningen genom att utnyttja en kemisk process för att "binda fast" fosforn i sedimentet, så att den inte läcker ut i sjövattnet.

När man tillsätter aluminium till sjöbotten binds fosforn till aluminiumet (s k fällning). Den fällda fosforn stannar kvar i sedimentet och kan inte längre läcka ut i vattnet.

Det är viktigt att utreda hur växt- och djurlivet påverkas innan en fosforfällning görs i en sjö.

För att en fosforfällning i en sjö ska vara effektiv måste verkliga åtgärder genomföras för att även minska den externa belastningen, genom att ta hand om och rena dagvatten innan det släpps ut i sjön.

Varför läcker fosfor från sjöbotten?

I övergödda sjöar kan det uppstå syrebrist vid sjöbotten under sommar och vinter då syret används för att bryta ner organiskt material. Vid syrebrist ändras förhållandena vid botten och fosfor som är bundet till järn kan då frigöras och läcka ut i vattnet. Om pH-halten (vattnets surhet) ändras kan fosfor som är bundet till kalcium istället frigöras. Men genom att binda fosfor till aluminium får man en mer stabil förening vilket innebär att fosfor stannar kvar i sedimenten och den interna belastningen minskar.

Artikel TEMA.3.11.
Senast uppdaterad: 2017-06-27