Så här går fosforfällning till.
Näringsämnet fosfor tillförs sjöar och hav dels genom vatten som tillrinner från omgivande mark (extern belastning), dels genom att det läcker ut från bottensediment i sjön (intern belastning). För att minska övergödningen behöver man således minska både den externa och interna belastningen.
Fosforfällning är en metod att minska den interna belastningen genom att utnyttja en kemisk process för att "binda fast" fosforn i sedimentet. Fosfor i bottensedimentet bidrar inte till övergödningen, då det inte är tillgängligt för djur och växter. När aluminium tillsätts binder fosforn starkare till aluminiumet och sjunker till botten, vilket kallas att fosforn fälls. Den fällda fosforn stannar kvar i sedimentet och kan inte längre läcka ut i vattnet. Aluminiumet tillsätts i form av ett salt, exempelvis som aluminiumklorid. Det finns olika tekniker för att tillsätta aluminiumet. Det kan antingen blandas ner i sedimentet, eller tillföras till vattnet. Den senare metoden påverkar inte bottnen fysiskt i lika stor utsträckning.
Det är viktigt att utreda hur växt- och djurlivet påverkas innan en fosforfällning görs i en sjö. För att en fosforfällning i en sjö ska vara effektiv måste verkliga åtgärder genomföras för att även minska den externa belastningen, genom att ta hand om och rena dagvatten innan det släpps ut i sjön.
Varför läcker fosfor från sjöbotten?
I övergödda sjöar kan det uppstå syrebrist vid sjöbotten under sommar och vinter då syret används för att bryta ner organiskt material. Vid syrebrist ändras förhållandena vid botten och fosfor som är bundet till järn kan då frigöras och läcka ut i vattnet. Om pH-halten (vattnets surhet) ändras kan fosfor som är bundet till kalcium istället frigöras. Men genom att binda fosfor till aluminium får man en mer stabil förening vilket innebär att fosfor stannar kvar i sedimenten och den interna belastningen minskar.
