Totalfosfor - kustvatten

Totalfosfor innefattar både fosfor som är direkt tillgänglig för växterna och fosfor som är bunden i organismer och mineraler. Fosfor och kväve är de två viktigaste näringsämnena i vatten. Vilket av de två ämnena som det finns minst av och på det sättet blir begränsande för växternas produktion varierar mellan olika områden av kusten. I Östersjön är kväve generellt det begränsande näringsämnet då det finns en hög internbelastning av fosfor. Detta löser sig i vattnet från sedimenten när syrehalterna sjunker, främst under sommaren. Detta är en av anledningarna till att man mäter fosforhalter i augusti; för att få en bilda av hur höga halter som cirkulerar mellan vatten och sediment.

Totalfosforhalten ska minska i Stockholms vatten, eller bibehållas i de vatten som idag har låga/måttliga halter. Rullande 3-årsmedelvärden tillämpas för att jämna ut stora skillnader mellan åren som beror på variationer i väderförhållandena, till exempel nederbörd. Provtagning sker av ytvattnet i augusti.

Ytvattnets innehåll av totalfosfor i augusti, rullande 3-års medelvärden.
Datakälla: Stockholm Vatten och Avfalls recipientkontroll

Kommentar

Klassificering av status för fosfor beräknas för var enskild vattenförekomst. Detta genom att dela ett beräknat referensvärde med uppmätt halt av totalfosfor. Referensvärdet motsvarar en bakgrundshalt för varje vattenförekomst och beräknas utifrån ett antal platsspecifika parametrar. Resultatet av beräkningen, en ekologisk kvalitetskvot (EK-värde), jämförs därefter med klassgränser i de bedömningsgrunder för klassificering av ekologisk status som finns sammanställda i Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter. Slutresultatet ger en statusklass i en av fem klasser; hög, god, måttlig, otillfredsställande eller dålig status.

Trenderna för fosfor är i Stockholms kustvatten mycket otydliga. I flera fall förbättrades halterna av fosfor efter att kväverening infördes 1990, men är i många fall fortfarande höga på grund av stor påverkan uppströms och från kringliggande mark.

Brunnsviken har en tydligt nedåtgående trend, vilket kan vara tack vare att man sedan 1982 pumpat in syrerikt vatten till de syrefattiga bottnarna. Lilla Värtans fosforhalter har varit relativt stabila sedan 1980, medan Husarvikens stigit sedan provtagningen startade. Husarviken har troligtvis hög internbelastning, vilket leder till de höga halterna.

Indikator TEMA.3.2.2.3.2
Senast uppdaterad: 2019-02-28