Stockholms barrskogar har på många håll höga naturvärden, vilket har både naturgivna och kulturella orsaker. Träden har kunnat bli grova eftersom det inte bedrivits rationellt skogsbruk här på många år. Anpassad stadsbebyggelse har ofta sparat områden med till exempel äldre tallar mellan husen. Skogen har även varit mycket glesare än idag, då bete förekom på i stort sett all mark som inte var bebyggd eller kunde odlas.
Miljöer med månghundraåriga tallar har bevarats på högre liggande och lite torrare marker som del av större skogspartier, men även på bergknallar mellan bebyggelsen. Solbelyst död ved av tall är livsmiljö för bland annat skyddsvärda skalbaggar och steklar. Dessa tallmiljöers värden är starkt kopplade till både brand och bete som skapat glesa och ljusöppna förhållanden.
I Stockholm finns ett nätverk av barr- och blandskogar av hög ekologisk kvalitet. De är tillräckligt stora, sammanhängande och varierade i trädslag, trädålder och strukturer för att många olika skogslevande arter ska trivas. Barrskogsmesar är en grupp fågelarter som, med sin förekomst, visar på sådana kvaliteter. Barrskog med gamla granar, tallar och mycket död ved är också viktig för många mossor, lavar, svampar och insekter. Rovfåglar som duvhök behöver tillräckligt grova, och därmed gamla, träd för att kunna bygga bo i toppen. Ihåliga träd används som boträd av både fåglar och fladdermöss.
Äldre barrskog
Gamla solbelysta tallar i Nackreservatet. Foto: Johan Pontén
Den äldre, tätortsnära barrskogen är en av Stockholms värdefullaste naturkvaliteter. Variationen av gamla och unga, levande och döda tallar och granar skapar livsmiljöer åt en mångfald djur, växter och svampar som har svårare att trivas i en likåldrig produktionsskog.