Urbana värmeöar (Urban heat island)
Urban värmeö (Urban heat island). Olika bebyggelsetypers effekt på temperaturen. Källa: Wikipedia.
Stadsklimatet är generellt sett varmare än klimatet i obebyggda och glest bebyggda områden vilket främst beror på byggnadsmaterialens förmåga att absorbera och lagra värme, hur tätt husen står och hur höga de är, samt andelen hårdgjorda ytor (Oke m.fl. 1991). Denna skillnad i lufttemperatur mellan stad och landsbygd brukar benämnas stadens värmeö (urban heat island) och är främst ett nattligt fenomen, som uppkommer till följd av skillnader i avkylningen under sen eftermiddag och kväll.
De högsta lufttemperaturerna finner man i de centrala, tättbebyggda delarna av staden. Rent generellt avtar värmeön långsamt i intensitet ju längre ut från centrum man kommer. Parker, vattendrag och öppna områden bildar öar av kalluft i den annars så homogena värmeön. Dagtid sträcker sig den urbana värmeön någon kilometer upp i luften till följd av vertikal omblandning (Atkinsson 2003). Nattetid är den vertikala utbredningen betydligt mindre (60– 300 meter). I rapporten Stadsklimatet utgiven av FOI och Göteborgs universitet (Thorsson 2012) ges en bra introduktion som beskriver de olika faktorer som påverkar uppkomsten av värmeö-effekten.
Uppkomsten av urbana värmeöar har studerats i olika forskningsprojekt, för Stockholms stads del finns undersökningar gjorda av SMHI med hjälp av modelleringsverktyg framtagna inom forskningsprojektet Urban SIS, läs mer på projektets hemsida.